Jag ligger i mitt gamla sovrum hos föräldrarna och lyssnar på regnet. Är trött och eventuellt aningen bakfull efter gårdagen. Det var en väldigt trevlig fest med god mat och trevliga människor. På ett sätt blir jag lite avundsjuk på systern, för det är vid såna tillfällen jag ser vad det är jag inte har.
Jag har inte många nära vänner, varken där jag bor eller i allmänhet. I vardagen är det inget jag lider av, inte egentligen. De senaste sex veckorna, nu när jag bor i min egen lägenhet, har jag njutit av ensamheten och stillheten, att få rå om mig själv. Jag har inte saknat någon annan. När skulle jag ha hunnit med någon annan?
Kanske är detta en reaktion på att jag under så lång tid l levt med den upplevda pressen att vara på ett visst sätt, att hinna med både sambon och mig själv. Då brukade jag umgås mer med vänner på fritiden, medan jag inte har gjort det jättemycket sedan jag flyttade till mig själv. Johan brukade ju klaga över att jag har för få vänner och försökte tvinga mig att ta mer kontakt med folk. Systern är också lite orolig för mig, att jag ska bli ensam nu när jag bor själv.
Men som sagt, än så länge njuter jag av kravlösheten och att få göra vad jag vill. Jag får mitt sociala lystmäte på jobbet till stor del, även om jag själv också tänker de tankarna ibland. Jag är inte ensam, men ibland blir jag mer medveten om att jag inte har ett så rikt socialt liv. Som nu, när jag jämför mig vid systern. Vem skulle jag bjuda till min egen fest? Förut skulle det mest ha varit Johans vänner, för det är mest dem vi har umgåtts med på sistone. Mina närmaste vänner bor inte i samma stad som jag själv.
De två senaste åren har tanken på mitt eget födelsekalas blivit lite sorgsen. När jag fyllde trettio ville jag ha ett stort kalas, men släkten befann sig på ett ställe, vännerna på ett annat alternativt utspridda över landet. I slutänden blev det bara släkten. Förra året ville jag bjuda in till lite tårta på födelsedagen men i slutänden var det bara två som kunde komma. Sånt kan göra att jag känner mig lite ensam. På ett sätt skulle jag vilja ha det där kompisgänget att hänga med, fast jag vet inte när jag skulle hinna med dem.
Samtidigt är jag inte särskilt oroad. Nu när jag lever ensam känns det som om jag har mer tid att försöka hitta vänner som passar mig, istället för att spendera mycket tid med honom och hans vänner. Jag är inte ensam och jag har träffat en del människor på sistone som jag skulle kunna tänka mig att försöka utveckla kontakten med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar