Så vad var det för fel?

I maj fick jag se ett foto av honom och min bedömning då var att han "inte är otroligt snygg. Han är i alla fall inte ful. […] Jag tror att han till och med skulle se ganska bra ut i en kortare frisyr." Efter det fick jag se ytterligare ett foto där han hade klippt håret och det var ännu bättre än det förra. Så vad var det för fel när vi väl möttes?

Från fotot hade jag sett att han var lite överviktig. Inte jättetjock, men lite överviktig. Det är jag också, så egentligen borde jag inte kunna döma någon annan för det. Tittar jag på bilderna på honom i halvfigur syns det inte ens annat än att fingrarna, som är närmast kameran, är lite kraftiga. Egentligen syntes inte övervikten jättemycket när vi sågs, bortsett från att han är lite rund i ansiktet.

Vanligtvis brukar han ha linser, men just då var de slut och han hade istället glasögon som såg förskräckliga ut. Modellen var ganska neutral, men han hade böjt till dem på ett sätt så att de blivit helt sneda. Han sa att hans ena öra satt högre än det andra, så för att de skulle passa var han tvungen att göra så. Och även här känner jag igen mig. Jag med mina öron på olika höjd och sneda näsa vet hur svårt det är att få glasögon att passa. Men jag vet också att jag inte böjer till dem själv, utan jag ber optikern om hjälp.

Klädstilen var väldigt trist också. Han hade tidigare berättat att han inte är intresserad av kläder och det är väl helt ok. Jag skulle inte kalla mig själv särskilt intresserad. Fast jag har ju ändå ett visst intresse även om mitt intresse inte är på samma sätt som såna som skriver om mode, till exempel modebloggare. Det är ändå ganska roligt att gå och handla kläder.

Att klä mig snyggt bland folk är också en självklarhet, jag vill ju försöka se bra ut. Det är här vi skiljer oss. Han verkar vara så ointresserad att han inte direkt bryr sig om vad han har på sig heller. Det var i alla fall intrycket jag fick. Senare när jag beskrev honom för systern, som är den enda som jag anförtrott mig åt, sa hon att hon fått intrycket att engelsmän ofta har för stora byxor och klär sig ganska fult. Hans byxor såg ut som om han varit rejält överviktig förut och fortfarande hade samla byxor även efter viktnedgången.

Resten av kläderna var väl inget jättekonstigt egentligen, om man bortser från att det var lite väl bylsigt och att han hade klätt sig för helt fel väder. Han hade tänkt att Skottland ju måste vara kallt, så därför blev det höst/vår-jackan som åkte på. Det var en jeansjacka fodrad med fårskinn… På sommaren… Denna gjorde att han blev väldigt svettig vilket ju gjorde det mindre mysigt att vara nära.

Så inget jätteviktigt egentligen, inget som inte går att fixa, bara han anstränger sig lite, utom den sista grejen som är lite svårare ändra snabbt och billigt, nämligen hans tänder. Hans övre framtänder växer bakåt och när han ler ser man att han dessutom har tänder ovanför tänderna där det egentligen bara ska vara tandkött.

Sammantaget en massa olika mindre saker som tillsammans sänker intrycket. Men spelar det roll? Han är en av mina bästa vänner sedan över ett år tillbaka. Han har varit en av de viktigaste för mig, den jag vill berätta om min dag för, den jag sitter och pratar med i timmar, den jag anförtror mig till. Varför påverkade då mötet mig så mycket, varför fick det mig att bli så osäker igen? Handlar det om utseendet eller är det något annat som gör att jag tvekar?