Att stå för sitt dataspelande

Sen jag började jobba hör jag då och då nedlåtande kommentarer om folk som är uppe hela nätterna och spelar onlinespel. Då och då poppar det upp en del kommentarer på statusrader i Facebook, som ett uttryck för den äldre generationens oförmåga att förstå de unga, att de aldrig behövde dataspel och Xbox när de var små utan minsann gick ut på gatan och hittade vänner att leka med. Cyklade utan cykelhjälm och fick sig ett kok stryk då och då fick de tydligen också, utan att bli förstörda. Hur man nu kan framhålla det som något positivt...

Jag är inte den som brukar presentera mig som dataspelare, ännu mindre World of Warcraft-spelare. Det är inte så att jag döljer min bakgrund, jag låter helt enkelt bli att vara för specifik till en början. Egentligen känns det lite fel. Även om omvärlden har ett ansvar att vara respektfull och inte för inskränkt har vi som spelar ett ansvar att stå för vad vi gör, att till och med vara stolta över vårt fritidsintresse. För att icke-spelare ska kunna förstå måste vi förklara. Istället är det många som inte berättar att de spelar eller lite skämtsamt säger att de är beroende. Sånt gör inte att acceptansen ökar.

Istället är det värt att man funderar på hur man ska berätta om det. Hur kan man presentera det på ett bra sätt? Även om jag ibland får lite halvskeptiska reaktioner har jag också fått väldigt positiva reaktioner av en del. En gång träffade jag en kvinna som var så stolt över sina son som fått nära vänner i andra länder och lärt sig så bra engelska genom att spela spel över internet. På minst två av mina anställningsintervjuer har ämnet kommit upp också. Jag hade funderat innan på ifall det var dumt att berätta om det och till och med blivit avrådd. Båda gångerna blev reaktionerna bra med nyfikna frågor. Jag fick visserligen inte jobben, men jag är helt säker på att det inte berodde på det.

Häromdagen på lunchen dök ämnet upp igen. Det var en kollega som uttryckte sin avsaknad av acceptans för att någon, i något sammanhang, kunde välja att se på TV eller sitta vid datorn framför att umgås med vänner. Hur kunde ett TV-program, chattande över internet eller ett datorspel vara viktigare? Först lyssnade jag bara, men bestämde mig sedan för att ändå komma med motargument. Det kändes bra att protestera och försöka nyansera bilden, även om jag knappast övertygade honom.

En sak han klagade på var att hans son ibland var upptagen med ett spel när han ringde och ville prata. Jag försökte förklara att om sonen spelar med andra och är mitt uppe i något så beror ju andras spel också på vad sonen gör, det inte bara hans eget spelande som påverkas. Han undrade då ifall jag och sonen läst samma text om hur man argumenterar med utomstående, för jag lät precis som sonen. Han hade säkert inte förväntat sig att sonen skulle avbryta till exempel en fotbollsträning och låta alla vänta på honom. Det är synd att folk ska fastna i ett synsätt där det tekniska verktyget tillåts dölja den egentliga aktiviteten som automatiskt diskvalificeras bara för att det sker på en dator eller över nätet.

Jag tycker inte det är andra som ska avgöra vad som är en meningsfull fritidssysselsättning. Enligt mig är huvudsaken är att man klarar det grundläggande i livet, det vill säga jobb eller utbildning, familj, sömn, mat och hälsa samt att undvika skadliga och kriminella aktiviteter. Utöver detta gör man andra saker där olika personer kan vara väldigt olika i sina intressen. Det en del gillar, det gillar inte andra och tvärtom. Att man inte håller med eller inte ens förstår hur den andra personen kan tycka så betyder inte att den andra personens aktivitet är mindre värd.

En ständigt återkommande diskussion för mig har varit just detta, att jag förväntas ställa in mina spelaktiviteter över nätet med kort varsel, för hur kan jag prioritera något sånt framför att umgås med ”riktiga” människor. För mig är det å andra sidan svårt att förstå respektlösheten folk verkar känna för personer de inte har träffat. Skulle jag spela fotboll med mitt lag skulle ingen ställa ett sånt krav, medan mitt ”lag” i World of Warcraft inte betyder något, fast det fortfarande är riktiga personer som påverkas. Spelade jag bara spel med mig själv skulle jag tycka det var annorlunda, då är det lättare att planera om, precis som om jag satt och läste, skulle utöva sport ensam, städade eller tittade på TV. Men för andra verkar den distinktionen inte finnas.

En vänskap behöver inte vara mer värd för att den sker genom fysiska möten istället för virtuella. Den kan ha bättre förutsättningar att utvecklas när man möts fysiskt, men den är inte bättre. Bara för att det handlar om en person man umgås med genom fysiska möten behöver det inte betyda att man ska släppa det man har för händer och komma när personen kallar. Ibland passar det att umgås, ibland passar det mindre bra. Oavsett om man är upptagen på egen hand eller tillsammans med andra är det upp till en själv att avgöra vad som är viktigast.