Inför pappas första möte med mormor hade mamma förvarnat om att han inte såg så bra ut, att han till och med var ful. Förut tyckte jag det var lite elakt, men den senaste veckan har jag börjat fundera på vad hon kände. Jag vet att hon var svårflirtad till en början och inte alls intresserad av ett förhållande men att hon till slut föll för honom efter idogt uppvaktande under en längre period.
Hur viktigt är egentligen utseendet? Var det det som fick henne att tveka då?
Hur kan det få mig att tveka nu? På ett sätt kan jag förstå behovet av att "förvarna". Det känns hemskt, men jag känner lite samma sak själv. Som om jag behöver förklara att jag också ser att han inte ser så bra ut. Märkligt… Varför?
Jag vet inte om det är utseendet som är helt avgörande eller om det var något annat som inte helt och hållet klickade. Nu vet jag bara att jag tvekar och att jag inte kan sätta fingret på varför. Hela tiden var jag lite orolig för att det inte skulle kännas rätt efter att vi träffats, medan han inte alls verkade tycka att något kunde ändras av det. På slutet blev jag nog övertygad och sveptes med.
Nu vet jag inte vad jag vill längre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar