Jag får så dåligt samvete över mina tankar, särskilt när de nu finns i pränt. De första dagarna började jag gråta över att jag inte kände att det klickade så som jag hade velat. Och att jag kände som jag gjorde. Någon sorts skam över att ha dessa känslor.
När jag pratade med systern så sa hon att jag inte behövde känna så, att utseende spelar roll, att det också måste funka. Hon sa också att det kan vara ett tecken på att det är något annat som inte funkar. Hon berättade också att hon hade tyckt att en av hennes gamla pojkvänner inte hade sett så bra ut, men i efterhand tolkat det som något undermedvetet tecken på att det egentligen inte var så bra mellan dem.
Fast senare sa hon i alla fall att hon trodde att hon själv stod över det här med att utseendet skulle spela roll. Vilket på något sätt befäster mina initiala känslor av skam. Utseendet spelar roll för många, men det anses egentligen inte ok. Och jag känner mig hemsk som får såna tankar om någon som betyder så mycket för mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar