Vad jag tänkte innan

Jag tog med mig en anteckningsbok på resan för att kunna skriva ner mina tankar vartefter. Innan vi träffades skrev jag, men senare förmådde jag inte längre.

Detta skrev jag dagen innan jag åkte:
Nu är det nära. I morgon sker det, det som vi har väntat på i flera månader.

Första gången det kom på tal att mötas var tidigt i våras. Han föreslog att vi skulle gå på OS i London tillsammans. Nästa år! Varför föreslå att ses om ett och ett halvt år? Hur som helst så är nog tanken på mig och OS på samma ställe ganska skrattretande. Istället föreslog jag att vi skulle ses någon gång det inte var OS och gärna tidigare också.

Då var det fortfarande ganska vagt och på ett sätt visste jag att vi inte kunde ses så länge jag var tillsammans med Johan. Det skulle Johan aldrig gå med på.  Ändå lekte jag med tanken.

Senare, när planerna på att ses blivit mer konkreta fanns fortfarande viss tvivel kvar. Var jag säker på att denna väg var rätt för mig? Tanken på en framtid utan Johan kändes fortfarande nästan förbjuden, otänkbar. Den hade varit sanningen så länge.

Det är egentligen först nu som jag har nått ett läge där jag har accepterat situationen, trots att det är jag som har orsakat den. Äntligen känner jag att det är detta som är rätt. Jag kan få dåligt samvete gentemot Johan fortfarande, särskilt vid tanken på att han inte kommer vara pappa till mina barn, nu när han har gått och drömt om en familj så länge. Men trots dessa tankar vet jag nu att det inte är vi längre.

Det känns bra att jag har nått detta läge innan jag träffar Brian. Annars hade det nog varit väldigt stressfullt att veta att vi ska ses i morgon. Fast kanske hade det fungerat som ett sätt att veta vad som var rätt. Hade jag ångrat mig hade det kanske varit i detta läge jag hade insett det.

Men nu är det motsatsen jag har insett. Det känns rätt.

Vad säker jag var. Varför kunde jag inte få ha behållit denna säkerhet. Återigen är jag fylld av sådana interna konflikter. Jag reagerar på orden "Fast kanske hade det fungerat som ett sätt att veta vad som var rätt. Hade jag ångrat mig hade det kanske varit i detta läge jag hade insett det." Är det det jag har insett? Eller är det något annat?

Återigen har tankarna på Johan blossat upp och jag har svårt att gå vidare. Jag kan fantisera om att vara med Brian, för att sekunden senare snyfta till inför tanken på Johan. Plötsligt saknar jag honom på ett sätt jag inte har gjort på månader, nu när jag inte heller får träffa honom på ett tag. Hittills har jag tyckt att det är skönt att få vara ensam och göra saker som jag vill. Men just nu skulle jag vilja ligga i hans famn och bara vara. Få gråta där istället för i min ensamhet.