När jag tänker på vad jag har skrivit här känns jag så ytlig, så utseendefixerad. Samtidigt är det ytan som är lättare att sätta fingret på. Egentligen är ytan helt ok, bara några saker fixades till. Visst är klädstilen väldigt slapp och tråkig och det var ett bakslag att han köpte lika trista kläder när han handlade nytt…Visst är glasögonen väldigt fula och får honom att se lite efter ut… Visst är han överviktig och borde gå ner tio femton kilo… Men det stora problemet ligger inte där.
Istället ligger det egentliga problemet i hans personlighet, hur han uppför sig. Jag stör mig konstant på hans uppförande och skämdes lite för en del saker när systern med pojkvän fick träffa honom.
En av de mest grundläggande sakerna är att kunna prata med folk, att hålla igång ett enkelt samtal. Brian började med att mumla hej till min syster för att sedan vända sidan åt henne så att han nästan stod med ryggen mot hennes utsträckta hand. Kanske märkte han rörelsen bakom ryggen, kanske såg han mitt gestikulerande om att han skulle vända sig mot henne.
Systern kommenterade inte detta specifikt, men sa att hon uppfattade honom som blyg. Inte lite blyg, utan extremt blyg. De försökte flera gånger starta ett samtal med honom genom att fråga honom om saker i hans liv, men han svarade väldigt enstavigt och försökte inte returnera genom att fråga dem om något, berätta något självmant eller prata om något annat. Jag noterade flera gånger att han, efter att ha svarat, kunde vända sig bort från den han pratade med.
Det känns som om han är otroligt osäker. Kanske är han inte så stolt över sitt liv, vad han gör och vad han har uträttat hittills, jag vet inte. Sättet han svarade på deras frågor gav mig det intrycket, även om jag tidigare hade trott att han egentligen inte brydde sig så mycket så länge han hade inkomst.
Ett av hans konstiga svar var när han på frågan "Do you drive?" svarade "Not really". Jag, som har körkort men nästan aldrig kör, skulle väl kunna svara det, men han har ju inte ens körkort. Han kör ju inte alls, inte över huvud taget. Inte "not really". Att reagera på detta låter kanske lite futtigt men det är en sak i mängden och ett exempel på hur han liksom försöker svara undvikande om sådant han kanske känner sig lite obekväm med. Jag vet inte...
Han sa senare att han tycker det är lättare att prata efter några öl och det stämmer, han blev lite mer pratsam. Bäst gick det nog sista kvällen, då blev det lite politisk diskussion om jämställdhet och föräldraledighet. Men man måste ju kunna prata även utan alkohol. Jag har insett att våra egna samtal flyter ganska trögt också, att det blir mycket "This is nice", "Do you like it here?", "Do you like the food?" och så vidare från min sida och att det är svårt att hålla igång konversationen. Det enda han egentligen kan prata mycket om är hur mycket han tycker om mig, hur vacker jag är och hur lycklig han är som har mig. Men bara sånt funkar ju inte i längden och just nu får såna ord mig mer att känna mig skyldig än glad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar