Tillbaka i obeslutsamheten

På sistone har jag varit ledsen och känner lite halvpanik inför fredag natt när Brian ska komma hit. Jag vill träffa honom men jag ser inte fram emot på det på samma sätt som jag gjorde förut. Nu innebär istället hans ankomst point of no return... Att då har valet gjorts. Fast det egentligen skedde för flera månader sedan är det på något sätt först nu som det blir riktigt verkligt.

I samband med flytten kunde jag tänka tankar som att det kanske är bäst att jag inte skaffar en ny soffa och att jag borde vänta med en del inköp, för tänk om Johan och jag flyttar ihop igen. Jag kunde tänka att jag ska aldrig mer flytta in i den gamla lägenheten, men kanske flyttar vi ihop i något större senare. Samtidigt var ju varje steg jag tog ett steg bort från vårt gemensamma liv. Även inför de stora beslut då jag tvekade jättemycket valde jag hela tiden att ta det som förde oss ifrån varandra. En av sakerna som fick mig att tveka var att jag hade svårt för att stå för att det var så jag kände och av rädsla för att såra honom. Men när det väl kom till kritan valde jag ändå den vägen.

Johan visste att jag hade känslor för Brian och brukade med jämna mellanrum fråga mig ifall jag hade pratat med Brian om det, men hela tiden hade jag valt att avvakta. Det kändes inte som att det var bråttom, jag ville känna mig redo att gå vidare innan jag tog ett sånt steg, även om det var det jag tänkte på och drömde om. Det som till slut ändrade situationen var att Brian var den som tog initiativet.

Och jag var så glad, det kändes så rätt. På ett sätt kändes det som om det ibland gick lite för snabbt, han var hela tiden lite före mig medan jag fortfarande kände sorg över Johan. Det är svårt att helt gå upp i en förälskelse när man samtidigt sörjer sin före detta. Ändå kändes det som om det var detta jag ville och vartefter tiden gick kändes det ännu mer rätt.

Hur kunde mötet förändras vad jag kände så mycket? Först reagerade jag ju på hans utseende, men det tänker jag inte längre på egentligen. Istället känner jag mig mest ledsen och tänker en massa på Johan. Kanske var det att mötet gjorde det hela så verkligt, att det så tydligt markerar att jag inte längre kan gå tillbaka och att jag då mer började ifrågasätta vad det är jag har förlorat. Jag vet inte...