Tuffa tider

Johan har upptäckt en nygammal låt som han har lärt sig att spela, Tuffa tider med Gyllene tider. Han var hemma hos mig i söndags och satte på den på repeat i flera timmar. En del av orden fastnade lite extra.

Jag tänker alltid på dej 

när sommaren slår ut

[..]

Det var aldrig meningen 

att det skulle bli jag och du 



Det är tuffa tider för en del 

För drömmare
För en drömmare 



Tunga, tuffa tider när man står bredvid
Som en drömmare, 

Som en drömmare



Ibland kan jag undra
hur vardagen sett ut
[...]

Om man hade haft tur
och fått va med nån som du 



Vi satt länge i soffan och höll om varandra. Jag gjorde några ansatser att gå upp och fortsätta med städningen men han höll mig kvar. Efter ett tag frågade jag om han tänker på oss när han hör det och det gör han. ”Är det jag som står bredvid?” frågar han. Sen säger han att han visst tror att det var meningen, att han skulle vilja börja om från en punkt där det var bra. ”Det går ju inte” säger jag. ” ”Nej, men jag skulle vilja” svarar han.

Jag undrar vad som hade hänt om han hade börjat tänka så här redan i somras. Då var han väldigt inriktad på att dejta, få chans att träffa andra tjejer, medan jag tvekade mer, funderade hela tiden på ifall vi skulle försöka igen. Vad hade hänt om vi hade fortsatt med parterapin som jag föreslog? Kunde vi ha varit i en annan situation idag än vad vi är? Jag känner mig kluven. Jag är ju så glad över hur saker är nu med Mattias. Men jag har dåligt samvete över att lämna Johan kvar bakom mig, särskilt när jag ser att han är ledsen. På ett sätt kan jag önska att Johan och jag hade rett upp saker och ting någon gång för länge sen. Fast det är inte det jag vill nu längre.