Vi kom in på ålder på lunchrasten idag när det visade sig att en kollega fyllde år.
- Men du är väl bara… 27 eller så, utbrister en av projektledarna.
- Eh, nej, jag är 32, får jag erkänna.
- Men du kommer ju direkt från universitetet, blir då hans svar med den underförstådda frågan om hur jag har lyckats bli så gammal och först nu börjat jobba.
Och det är ju just det som är min svaga punkt, det jag helst inte vill erkänna. Vad gjorde jag egentligen i alla år?
Två, tre år kan jag ju bortförklara med studieuppehållet, men resten av alla år? Vad var det? Envishet om att aldrig ge upp? Att inte inse mitt misstag om val av utbildning? Osäkerhet inför vad jag kan göra istället?
Jag vet inte.
Men jag är i alla fall väldigt glad över att jag nu jobbar, så jag inte längre behöver söka jobb med de tio åren som främsta merit.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar