Jag lyckades äntligen ta steget att berätta för Johan att jag ska flytta ihop med Mattias. Det var svårt och jag hade dragit mig för det alldeles för länge sedan.
Dagen jag fick hyreskontraktet skickat till mig för påskrift åt jag middag med Johan. Vi pratade om hans dejtande och han sa att han inte kunde känna något romantiskt eller sexuellt intresse för någon av tjejerna han träffat. Om de kom bra överens var det ändå bara på ett vänskapligt plan, ingenting mer.
Han frågade då ifall jag kunde tänka mig att försöka igen, vi två. Och jag sa nej, för jag är ju med Mattias nu. Samtidigt var det lite jobbigt att avvisa honom igen. Jag tänker mycket på honom och livet vi hade tillsammans. Kanske inte saknar det så mycket, men sörjer att det är borta, att jag lät det förstöras. Men det känns rätt att fortsätta på den nu inslagna vägen.
Hade han frågat tidigare, före Mattias, hade jag nog varit mer mottaglig för det. Men då var inte han intresserad av det, då var han mer inriktad på att testa att dejta, att se hur det är att träffa andra kvinnor. När vi satt intill varandra på hans systers bröllop i somras var jag ledsen och funderade på just det, ifall vi kunde bli tillsammans igen. Men kanske var det mer en önskan sprungen ur rädslan inför att vara själv än en önskan att få vara med honom. Jag vet inte.
Hela tiden sedan vi faktiskt skrivit på kontraktet har jag tänkt att jag måste berätta för Johan att jag ska flytta, men efter att ha insett att han vill ha mig tillbaka kändes det extra jobbigt. I nästan två månader har jag gått och dragit mig för det. Nu har jag äntligen vågat säga något till honom. Han blev ledsen och vi grät båda två, men det kändes skönt att jag till slut tagit steget att berätta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar