Samtalet med Brian gjorde att jag somnade sent och som vanligt blev det alldeles för lite sömn, till och med ännu mindre än vad jag planerade. Något chockartat väcktes jag nämligen av att Johan stod i rummet. Jag visste inte ens att han hade en nyckel, utan mindes bara att vi pratat om ifall han skulle ha en men hade för mig att vi sagt att han inte skulle. Och jag mindes verkligen inte att jag hade gett honom en, men de har ju legat framme i hallen.
Att han dessutom skulle använda den på detta sätt hade aldrig slagit mig. Komma in i min lägenhet när jag ligger och sover känns verkligen som att gå över gränsen. Han sa att han inte kunnat sova och hade valt mellan att åka till jobbet eller göra frukost åt mig. För honom verkade det inte vara något konstigt alls med situationen.
Själv var jag så trött att jag inte riktigt orkade protestera. Det var fortfarande en halvtimme kvar tills väckarklockan skulle ringa och jag ville väldigt gärna använda den till att sova. Johan försökte få mig att gå upp, så för att få tyst på honom föreslog jag att han också skulle sova lite. Han klädde av sig och kröp ner i sängen, men hade inte direkt sömn i tankarna. Jag lyckas dock få honom på andra tankar, dels var jag trött, dels kändes det fel när jag är så uppfylld av vad som hände igår.
Jag inser ju att jag borde ha markerat tydligare att det här inte var okay, men på något sätt var hela situationen lite överrumplande. Ett av mina stora problem är också att säga ifrån, att avvisa honom igen. Fast jag vet att jag måste.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar