Återigen en middag med Johan som dragit ut för länge på tiden. Jag säger att jag vill gå hem, han frågar vad jag ska göra. Jag försöker förklara att jag ju vill komma hem när jag inte varit hemma sedan tidigt i fredag morse, att det helt enkelt är skönt att komma hem. Då föreslår han att han ska följa med. Och jag vill komma bort, vara för mig själv, inte vara med honom hela tiden!
Jag stannar ett tag till och försöker hålla tillbaka min irritation men han märker den i alla fall. Det tar en halvtimme innan vi kommer på vad vi ska se på TV medan han sitter med sin jäkla kub och försöker få färgerna på rätt sida. Han tycker jag verkar ointresserad när jag sitter och sneglar i tidningen och han stoppar det vi ser på så vi får börja om med något nytt och tiden går.
Efter avsnittet säger jag att jag ska gå igen och han försöker återigen hålla mig kvar.
- Det här brukade vara ditt hem, du borde kunna trivas här, säger han.
Och jag ligger med huvudet i hans knä och känner hur jag blir ledsen över att jag hela tiden måste avvisa honom, hela tiden göra honom besviken. Sorgsen över att han känns så ensam, att han behöver mig så mycket. Sorgsen över det som varit och att det inte längre finns kvar. Att vi inte längre är vi. Vi som en gång var så kära, som var så säkra på vår gemensamma framtid. Det var så självklart att det var vi.
På ett sätt önskar jag att det hade funnits kvar, att vi hade gjort något tidigare. Men önskan om att hela tiden vilja bort, att få vara själv, att få vara ifred bygger man ingen framtid tillsammans på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar