Jag inser ju att detta bara är ett beslut jag kan fatta själv, men samtidigt är det frustrerande att inte kunna diskutera det ordentligt. Det känns som om många inte vill lyssna alternativt mest tror att det är att jag tycker jobbet är tråkigt. Jag har svårt att respektera andras råd när de är så onyanserade. "Kör!" utropade jobbcoachen Maria när jag berättat om det. Vad vet hon om min kompetens att klara av arbetsuppgifterna? Har dessutom lite svårt att ta hennes rekommendationer på allvar sen jag fick veta av arbetsförmedlingen att jobbcoachföretaget faktiskt får betalt ifall jag, helt på egen hand, hittar ett jobb under den tre-månadersperiod jag går hos dem.
Hillevi var också åt det hållet, även om hon var lite mer nyanserad. Hon tyckte att jag hade ju varit nervös vilket jobb jag än tagit och verkade inte se skillnaden mellan den naturliga nervositeten för ett nytt jobb där man ska träffa nya människor och fungera i en ny miljö men ändå vara nöjd med jobbet och känna sig något så när trygg med arbetsuppgifterna och att vara orolig för att överhuvudtaget inte ha rätt kompetens för att kunna utföra arbetsuppgifterna.
Detta påminner mig lite om när jag skulle skriva en tenta i augusti, en tenta i ett riktigt hemskt ämne som jag verkligen inte förstår hur jag ska kunna klara. Pratade som hastigast om det med en person som lite hurtigt sa att det går säkert bra och bara viftade bort de ord av oro jag uttalade. Vad vet hon? Varför ens säga något sånt? Kanske är svårt att veta vad man ska säga i hennes situation, men man kan ju vara deltagande på ett annat sätt än det. Hennes kommentar nu var ju inte det minsta uppmuntrande utan gör ju snarare att man känner sig ännu dummare, när man står där och vet att det kommer nog inte gå bra i alla fall. Vilket det inte heller gjorde, noll poäng slutade tentan på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar