När jag skrev förra gången visste jag inte hur nära bristningsgränsen situationen var. Att det egentliga problemet inte var min brist på egentid utan snarare sambons känsla av brist på mig. Medan jag oroar mig för att ha för lite tid för mig själv oroar han sig för att ha för lite tid med mig.
Fast det stora problemet är ju egentligen inte tiden, utan känslan. Känslan av att jag inte bryr mig tillräckligt mycket om honom, känslan av att jag inte vill vara med honom och att jag prioriterar andra över honom. Helt enkelt att jag inte älskar honom tillräckligt.
Här finns inte heller något enkelt svar, för det är ju frågan jag har ställt mig själv så många gånger. Är det jag känner rätt? Är det tillräckligt? Är det så här man ska känna efter så lång tid tillsammans?
Efter kronprinsessbröllopet i somras lästa jag att många förhållanden spruckit för att folk sett hur kära Victoria och Daniel var och inte tyckte att de själva hade det bra nog. På ett sätt kan jag förstå dem.
Något jag drömmer om är att få uppleva den förälskelse jag känt i början av ett förhållande. Men går det verkligen att bevara den känslan i längden? Jag har läst att förälskelsen varar i ett halvår, då förhållandet övergår i en annan fas. Men hur ska den fasen kännas? Är det så att man helt enkelt vet när det är rätt och om man tvivlar så är det fel?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar